Har spenderat över fyra timmar på stan i hopp om att hitta födelsedagspresenter till mamma och ”pappa” men det slutade med att jag kom hem med massa presenter till mig själv istället.

Började morgonen i diverse sportbutiker men sprang snabbt iväg från Team Sportia när en säljare stod och sålde ett par löparskor till en man och sa att ”Om man som säljare säljer skor till en löpare utan ordentlig dämpning, då är man ingen bra säljare utan oseriös och vara ute efter att luras”.

Han fortsatte sedan han att kritisera alla barfota märken samt alla minimalistiska skor och kallade det för en fluga som bara var här tillfälligt, en anledning för företagen att dra in stålar och att ALLA med barfota- eller lättare skor skadar sig förr eller senare. Sedan slängde han på kunden, en vad jag tyckte såg ut som, en rejäl tung vandringssko och definitivt inget jag hade sprungit med iallafall.

Jag har inget emot dämpning och säger varken bu eller bä om just de skorna kunde köpte. Däremot tycker jag att det är helt sjukt oprofessionellt att göra en affär genom att snacka skit om andra märken/typer/modeller.

Han fick sin produkt att se bra ut genom att kritisera alla andra. Inte bra marknadsföring om du frågar mig.

Det blev alltså inget köp där men däremot på Stadium där jag först dreglade på ett par lila tights, en cykeltröja från Craft, en snygg hatt och ett par svarta Nike free men gick hem med en simmössa (heter det så) för 19 pix. Dessvärre fanns den endast i vitt och jag kommer se ut som ett guppande ägg i simhallen men jag får väl bjuda på den.

Inne på Ica blev det tomater (tyvärr inte ekologiska då dom var slut!) grönsaksbuljong och duschkräm. Upptäckte sedan att vår skylt om Coach K Runners var nedriven och enligt personalen berodde det på att man inte fick ha företagsannonser uppe och att våran tolkades som det trots att jag informerade henne om att vi är ett ideellt gäng som ses för att träna och för att ha kul.

Annonser med fönsterputs, hundvalpar och någon man som vill göra frisyrer på kvinnors hår (???) fick sitta kvar.

Sen köpte jag en present till syrran (fast den är såklart kamouflerad med omslagspapper på bilden) och så blev det en sväng på Apoteket så att jag kunde köpa lite medikament till min onda hårbotten.

Slutligen var jag faktiskt på väg hem men skulle ”bara” in och kika i ännu en butik där jag hittade världens sötaste klänning och kofta. Kortan var helt absurt dyr (899:-) men med lite rabatt på prislappen så blev det iallafall överkomligt.

Kanske något att inviga på bloggträffen?

Under helgens Göteborgsvarv var det upp emot trettio grader och en helt galen luftfuktighet. Trots att jag fyllde upp vätskedepåerna ordentligt, tuggade salttabletter och hade ätit extra mycket kolhydrater för att binda vätska så var jag såklart ändå orolig över att tuppa av i värmen.

Att hamna i ett läge där överskattar sin kapacitet eller tro att man orkar lite mer än vad man faktiskt gör medan man jagar tiden är inte alls ovanligt och det var väldigt många som inte hann bryta under loppet utan faktiskt tuppade av. Trots att jag startade sent på eftermiddagen då solen inte stod lika högt så bevittnade jag ett flertal löpare som blev uppburna på bår och ivägskickade med ambulans.

Trots oron så var jag däremot så glad över (och det tror jag att Jocke var med) att jag hade mitt armband på mig och vill påminna er om att ta del utav rabattkoden och beställa ett till dig själv (och även till mannen/frun/barnen/bästa vännen/grannen) med. Personligen tycker jag att det även är en snygg accessoar och har ett flertal färger hemma att variera mig med.

Det rör sig om strax över en hundring eller två (beroende på vilken modell du väljer, mitt i silikon kostar 249:-, innan rabatten är dragen).

Om du är ute så kanske du inte alltid har mobilen (har du mobilen så kanske du har knapplåset på) eller legitimation på dig.

Den dagen du utsätts för ett situation när risken är hög att något händer eller om det mot förmodan skulle hända kommer du vara tacksam över att du spenderade de där ynka kronorna.

Jag tror också att dina anhöriga skulle uppskatta att du var mån om att dom skulle få informationen om olyckan är framme.

Som sagt, det handlar inte om många kronor. Ta dig tiden och gör en beställning, det är värt det.

En alldeles ny dag till förfogande. Den får du helt utan krav på motprestation eller ett skrivet manus men som du inte heller kan spara på och ta fram vid ett annat tillfälle när det passar dig.

Det är idag du har chansen. Chansen att välja att säga ja istället för nej, chansen att ta kontroll över det som känns svårt att hantera och chansen att släppa efter när det faktiskt skulle gynna dig om du bara vågade. Chansen att inte haka upp sig på småsaker utan istället glädjas åt små ting.

Kanske är det en vacker blomma på vägen till jobbet? Kanske är det ett omtänksamt sms från en vän? Kanske är det en känsla av att du lever och är frisk? Kanske är vetskapen av att just denna dag är din?

Ta till vara på denna dag, se den med nya ögon, ta emot den med ett leende, prova något nytt, våga utmana.

Vad är det värsta som kan hända?

”The piano keys are black and white,
But they sound like a million colours in your mind”.

Efter en halv maraton (eller när som helst egentligen) väntar oftast några vilodagar vilket kan vara ett ypperligt tillfälle att tvätta och kolla igenom dina älsklingar (för visst är det ett par riktigt kära ägodelar som hjälper dig genom tuffa pass, som trofast följer med på dina tävlingar, hjälper dig över mållinjen och aldrig klagar trots regn eller solsken?).

Först och främst: tvätta aldrig någonsin sina löparskor i tvättmaskinen!

Dom tappar formen, kan gå sönder och till och med förlora värdefull dämpning.

Avlägsna skornas skosnören (dessa kan du tvätta i maskinen) och ta ur sulorna. Tvätta först sulorna försiktigt för hand med ljummet vatten. Skölj sedan skorna i vattnet för att få bort lera, sten och smuts (eller i mitt fall, enormt mycket pappersmassa från gårdagens vattenmuggar) ta sedan en gammal (eller ny, men använd den bara till skorna sen) tandborste och vanlig handtvål och tvätta bort synlig smuts.

Skölj skorna i vatten igen (ljummet, ha inte för hög temperatur) och fyll sedan upp dom med tidningspapper så att dom inte tappar formen när dom torkar.

Passa på att kolla igenom skorna, är det kanske läge att byta ut dom?

Se till så att dom inte står för nära ett element eller en annan värmekälla och eftersom dom nu inte kan användas på ungefär tolv timmar så kan du med fördel passa på att byta ut löparspåret till ett glas vin, skål!

Fyfan vad en halvmara är långt! 21097,5 meter närmare bestämt. Vi startade klockan 06:15 vid Gunnesbo tågstation och begav oss upp mot Göteborg. Eftersom vi visste att det skulle bli helt sjukt varmt så skålade vi vi glatt och fick såklart uppsöka en toalett på vägen. Åsa blev morgonens första stopp och vi (iallafall jag och Karin, Magnus promenerade lugnt efter) panik-sprang in på ett konditori för att lätta på trycket.

Trafiken flöt på riktigt bra och strax efter nio parkerade vi på Åby travbana. Efter lite omorganisering i packningen letade vi upp en buss som tog oss till området för dagens lopp.

Stan var nästan tom och det var svårt att föreställa sig att det bara några timmar senare skulle vara fullt av både löpare och åskådare på alla gator och startfållor. Vi gick till nummerlapps utdelningen där Magnus registrerade sin vinst (han vann startplatsen genom en tävling arrangerat av Adidas) och sedan hämtade vi alla våra nummerlappar.

Som ni ser på bilden ovanför så var det i princip tomt på folk (de gula jackorna bars av funktionärerna) så det gick väldigt fort att få rätt kuvert och jag tror vi alla var tacksamma över att vi åkte i god tid.

Efter en sväng inne på mässan där jag träffade tjejerna från GoCoCo, shoppade en Asics-tröja, en 2XU-keps och införskaffade en ny färg (turkosa såklart) till mitt armband så mötte vi upp Simme som hade med sig exklusiv fika från Väderstads konditori, kolamuffins med fyllning, awesome!

På vägen ut tog vi av oss våra ryggsäckar så att vi (eller snarare våra tröjor) skulle synas ordentligt i TV-teamets kameror. Någon som definitivt såg våra tröjor var Pierre som stannade och hejade en snabbis innan det var dags att ge sig iväg. Lämnade in våra väskor (supersmidigt här med), drog på oss nummerlappar och chip och bestämde mötesplats efter loppet.

Jag följde sedan med Karin till hennes startgrupp (nummer fyra) där vi även träffade Magnus (en annan än den vi åkte upp med) som också är med i CKR (men ännu inte fått sin snygg-tischa), han persade på 1:35:38 vilket var helt galet bra! STORT GRATTIS!

När Karin hade kommit iväg letade jag rätt på de andra startgrupperna för se om jag kunde få tag i någon av de andra från löpargänget men det var omöjligt att försöka hitta oss i vimlet. Däremot såg jag Magnus (den vi har åkt upp med alltså) igen och önskade honom lycka till. Då det var nästan två timmar kvar innan det var min tur att få springa så satte jag mig i skuggan, pimplade vatten och käkade en proteinbar för att ladda med energi.

Strax innan tre stack jag iväg till startgrupp 16 där jag både träffade Ruben (CKR:are) och Renja (kollega från gymmet) och 15:01 släpptes vi iväg på vår åktur! Trots att det började åska och regna ordentligt precis i början på loppet så var det fruktansvärt varmt och kvavt. Jag stannade vid varje vätskestation och drack i lugn och ro, petade i mig salttabletter var tredje kilometer och försökte svalka mig vid de vattenspridare som fanns utplacerade längs med banan.

De första kilometrarna kändes lätta och jag kände mig stark (men nu i efterhand kan jag se att jag nog tog i lite väl mycket i början på loppet). Längs med banan hejade åskådare, en del bättre än andra, den som skrek ”Kom igen nu då tjockis” kunde väl hållt käften istället och den som försökte peppa med ”Nu är det inte långt kvar” vid tre kilometer kunde också lika gärna varit tyst. Nu startade jag ganska sent och jag tror säkert att Karin och Magnus:arna har en annan upplevelse av hejarklacken.

Vid ungefär 14 kilometer körde jag rakt in i väggen. Det gjorde ont överallt, det var svårt att andas, jag hade skavsår mellan låren och ville bara lägga mig ner och dö. Mitt russinpaket (som jag hade förvarat i bh:n) var helt uppluckrat av allt svett och jag petade i mig de torkade druvorna i hopp om att det skulle ge mig lite energi och kraft nog att någon gång få se mållinjen.

Sprang om min kollega, som sedan sprang om mig och klappen jag fick på axeln fick mig att försöka hålla upp modet och ta mig runt. Vid det här laget började jag bli ordentligt pinkig men det var en enorm kö till bajamajorna som stod uppställda längs med banan och jag ville inte förlora mer tid än nödvändigt då jag såg på klockan att jag redan hade sackat efter ordentligt.

Kryssade mellan andra löpare, promenerade massor, försökte springa en del och blev nästan gråtfärdig över den ”sumpmarken” (av vatten och pappersmuggar) som jag fick försöka ta mig igenom vid vätskestationen. Vid avenyn fick vi vattendränkta svampar att svalka oss med men det var inte lätt att ta sig igenom det hav av svampar som andra hade lämnat efter sig (och som jag också bidrog till).

Försökte le mot kamerorna, ta mig framåt och vid 19 kilometer trodde jag att det aldrig skulle ta slut. Det blev betydligt fler gå-pauser än vad jag hade tänkt mig och de första metallbågarna innan målgång var lite missvisande då jag vid flera tillfällen trodde att de var den sista och spurtade mig framåt. När jag äntligen kom ut på arenan väntade den riktiga slutspurten och tack varje hejarrop från Karin och Magnus hittade jag några sista reservkrafter och spurtade in i mål. 2:16:42 ramlade jag äntligen in och loppet var över.

Roffade åt mig kexchoklad, banan samt medalj och masade mig sedan till mitt sällskap och därefter till väskutlämningen. Illamående, kissnödig, öm i kroppen men lycklig. Jag kom fram, jag tog mig igenom och jag fick en medalj från världens största halvmarathon.

Karin köpte popcorn (vilket förmodligen blev min räddning från att kräkas) och när jag hade bytt om och ätit upp i princip varenda litet poppat majskorn började jag känna mig som människa igen. Dock med blåsor över hela fötterna, skavsår mellan låren, stort sår på bröstkorgen efter pulsklockebandet men iallafall människa. Puh.

Vi hoppade på en buss tillbaka till travbanan (fan vad smidigt allt gick, trots allt var det ändå omkring 65 tusen löpare och över 200 tusen åskådare som samlas på en och samma plats), packade in oss i bilen och letade upp en pizzeria i Varberg där vi smällde i oss varsin rejält flottig måltid. Gött! (O väl förtjänt efter de 1635 brända kalorierna).

Kom hem vid tio-snåret, tog en dusch, visade stolt upp min medalj och kraschade i sängen med stödstrumpor på mig (såna som går upp över låren).

Tack kroppen för att du höll, tack pannbenet för du bet ihop, tack Magnus och Karin för pepp och sällskap, tack alla CKR:are för att ni sprang i vårt namn/våra tröjor och tack Göteborg för en grym upplevelse!

I vanliga fall brukar ni läsare få gissa måltiden (alltså den tiden jag springer in i mål) på de lopp jag springer men idag vill jag hellre att ni håller gissningarna för er själva då jag är galet nervös över både värme och trilskande fötter (och så vill jag inte riskera att påverkas av era gissningar).

Däremot kan du följa mig genom att anmäla dig till att få mellantiderna och målgången per SMS och mitt startnummer hittar du HÄR.

Nu håller vi tummarna för att alla nio (vad vi vet iallafall) CKR:are har grymt kul idag!!!

Göteborgsvarvet var det ja (ingen som har missat det antar jag?) Jag hoppas att ni inte blöder öronen av er men för mig är detta sjukt stort. Min allra första halvmaraton. Något som jag har sett fram emot med skräckblandad förtjusning samtidigt som jag känner mig lite snuvad på eftersom jag har dragits med två stressfrakturer som drog ner min miltid från 53 minuter till över en timme.

Det suger hårt men jag får helt enkelt försöka ha roligt, ta det för vad det är och ladda om in för Malmös halvmara senare i år. Dessutom är varvet något som jag tror att man som löpare bara MÅSTE få uppleva, åtminstone EN gång i livet!

Det blir bilfärd upp klockan kvart över sex imorgon med Magnus och Karin och jag ska göra mitt bästa för att inte vara odrägligt zombietrött eller däcka så fort motorn går igång.

Har äntligen ställt mig och packat inför morgondagen och tänkte här presentera vad som får åka med (kan ju hända att ni ser att jag uppenbarligen har missat något eller att jag själv kan ha nytta av packlistan i framtiden).

Kläder som jag ska ha på mig. Sportbh, trosor (duh), snygg-tischan, kort-korta kompressionstights, racer-strumporna (också kompression), vätskebälte, mobilhållare, keps, solglasögon och överdragskläder.

Packning i en ryggsäck som ska lämnas in till effektförvaring. Överdragskläderna (åker såklart av och ner i väskan), startbevis, extra säkerhetsnålar, penna, deo, plåster, nässpray, ögondroppar, duschkräm, salttabletter, tuggummi, liten handduk och rena kläder (om det skulle vara så att jag är sjukt snabb och det är noll kö till duscharna).

Matkassen. Som ska ätas ifrån på vägen upp, packas om till ryggsäcken/vätskebältet samt sparas i bilen till färdkost. Här finns godis, smoothie, vatten, proteinbars, nötter, bounceboll, bananer, vitamin well, russin (i små minipaket som kan bäras med eller packas i vätskebältet), mer salttabletter, visakort/leg och en keso med nötter/bär (som dock står i kylen för tillfället).

Dessutom ska jag försöka rota fram en adapter så att jag kan ladda telefonen i bilen och musiken lämnar jag medvetet hemma.

Jag har druckit massa vatten, skippat kaffe, bulkat med kolhydrater, klippt ner tånaglarna och gjort mitt bästa för att visualisera ett grymt lopp!

Har jag glömt något?

Pimpad bil!!!